Inför gårdagens föreläsningar skulle vi läsa just denna bok. Jag gjorde så och blev både överraskad och lite fundersam. Mycket av det som stog i boken kan jag relatera till och känner att det tillförde mig ny kunskap men så fanns det idéer som jag blev direkt provocerad av. Författaren stöder sig på teorier från DH Winnicott om utveckling av lekbeteende. I boken står att det är modern som för in "övergångsobjekt" (mjuka djur ex.) i leken för att på nåt vis ersätta sig själv som leksak/lekkamrat(?) för barnet. I hela förklaringen av denna teori så nämns aldrig någon annan än modern. Det är från modern barnet får respons, närhet, trygghet... Nu är säkert denna teori komprimerad men jag blir ändå rätt irriterad när varken fadern, syskon eller andra viktiga människor förts in i diskussionen. Jag kan inte heller hålla med om själva grunden i teorin att det är moderns försök att "stöta bort" barnet som gör att det tvingas lära sig att leka själv. Jag tror istället på att barn har en inneboende nyfikenhet för det nya. Att de sen kollar av med föräldern eller den trygga vuxna och sen ger sig ut på äventyr för att upptäcka och lära sig saker. Rätta mig om jag har förstått denna teori helt galet. Jag har läst om Winnicotts teori på wikipedia och där fått en lite annan (klarare) bild av den. Det är hur den framställs i kurslitteraturen som jag kommenterat här.
För övrigt är boken intressant och bra som redskap när man ska jobba med barn tror jag. Man måste ju inte hålla med om allting man läser. Lärandet är ju en process och man lär sig genom att ifrågasätta och få respons från omgivningen. Eller?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar